Jag är 16 år och i April 17. Jag har känslor som alla andra här på våran jord har, förhoppningsvis.

Jag hatar när någon säger " du är liten du vet inte hur äkta kärlek känns". 

Nä jag kanske inte kan känna din så kallade äkta kärlek men tro fan jag vet vad min är.

 

Jag var kär när jag var liten , vi skulle gifta oss osv. Vart äldre och insåg att nä.. han är kanske inte min framtida man. Men fick istället en bra kompis. Efter det har man vart små förälskad fram och tillbaka men aldrig riktigt kännt sig hemma. Hemma och riktigt sådär lugn. 

 

Alla berör en på olika sätt, Vissa som kompisar,vissa som mer. Och ibland tror man att det där starka man känner är mer än bara vänner men slutar med att man inser och stannar vid det stadiet som vänner.

Det underbara stadiet som vänner. Vänner är så sjukt bra att ha. Så om det kan finnas ett sådant stadie kan det räcka.

 

Det var en person som lyckades röra mitt hjärta lite extra. Han lyckades få mig att känna mig som att jag levde i en bubbla. Alla bekymmer, allt bara svävade runt mig utan att nå mig. 

Tiden förändrar saker och det får man vara beredd på. Allt kan förändras. 

 

Men det var då jag öppnade ögonen och kände det folk sa att jag inte visste något om. Det äkta.

Fram och tillbaka, men för mig är det äkta. Och nu är han det jag aldrig vill förlora. Även fast vi bara är på det stadiet som vänner. 

 

Nu har jag vaknat upp och insett att allt varar inte förevigt, så denna tid kommer jag ta till vara på till 100%. För detta är äkta.