Syskonkärlek kan vara förjävligt, de är jobbiga, hårdhänta och helt jävla underbara. Jag är så otroligt stolt och glad över mina bröder. Och även mina halvsyskon som jag dock inte träffar så mycket längre. Men jag tänker på de hur Rasmus växer och blir äldre och hur Tilda sakta men säkert blir bättre och bättre i skolan och med musiken. Och Ofelia. Hon växer i mina ögon varje dag. Jag ser mer och mer upp till henne. Är så tacksam att jag fått dela med mig av mitt godis, leksaker och hur de har stått ut med mig. För utan mina syskon skulle jag inte vara den jag är idag. Jag hade inte kunnat så mycket svordomar eller fått lära mig att vara så omtänksam och få ta ansvar. Träffar inte någon lika ofta längre för att bröderna mina har flyttat hemifrån och de andra för att jag inte har lika mycket tid som när jag var mindre men när man väl får träffa de och umgås med de så är den tiden värld mer än något. Jag älskar mina syskon. De får mig att må så bra!